onyinredning

Min son är numera väldigt duktig på att uttrycka känslor. Man kan liksom inte missa vilket känslostadium han är i. Härom veckan var vi tillsammans med barnen på gatan och lekte och hade lattjolajban. Då kom helt plötsligt den stora spännande sopbilen för att tömma gatans tunnor. Vi stod och tittade medan grannarnas tunnor blev tömda men när lastbilen kom till Röda Villans tunna blev det katastrofläge. För soporna skulle sonen inte släppa i från sig. Han sprang skrikandes efter sopbilen och krävde att den skulle lämna tillbaka soporna. 
Vi var då tvungna att gå in för att ta ett allvarligt snack. Trots att soptunnan innehåller äckliga blöjor och annat avfall kunde inte sonen acceptera att sopbilen skulle ta soporna. När jag då frågade honom var vi då ska "spara" våra sopor skulle de absolut placeras i hans rum. Man kan lungt bli matt för mindre.

I går kväll efter ett besök hos Fröken O skalade jag ett äpple till lillprinsen och vi satte oss tillsammans vid matbordet. Som vanligt när något ätligt finns i närheten av mig kunde jag inte hålla mig från att ta en äppelbit. Då grymtade sonen (ett ljud som låter hmmmm med basstämma) och krävde att han skulle få tillbaka biten. Han fick tillbaka en något mindre bit och då säger mitt lilla geni till son " jag är arg" och tillägger "mamma i soptunna". Vilket värde jag har, tog en äppelbit och hamnar direkt i soptunnan. Då frågade jag glatt vad sonen skulle göra när sopbilen kommer och hämtar mamma. Då blev det andra puckar, jag fick en stor kram och ett värmande leende och sonen säger "jag fångar mamma".

Ris och ros med andra ord!
Happy Thursday!